Jag har så mycket som vill ut men orden äter upp varandra för att få bli utryckta samtidigt. Jag måste tänka.

Varje gång jag är ledsen läser jag brevet jag fått från dig. Det värmer och orden som bildar de där speciella meningarna är nog det finaste någon någonsin sagt till mig.

Jag tror inte att du vet hur mycket du betyder för mig, för jag säger det inte så ofta.

Att ha en vän som alltid finns där, som lyssnar på allt onödigt babbel som alltid kommer ut ur min mun, som tröstar när man mår dåligt.

Du har alltid tid för mig, vilken tid det än är. Att du suttit uppe till klockan tre när det varit skola dagen efter för att trösta mig när jag mådde riktigt dåligt säger en hel del, det är inte många som skulle göra en sådan sak.

När jag haft en dålig dag och skickar ett kilometerlångt, argt sms fullt med klagomål och skit. De flesta skulle själva bli arga och ta åt sig och börja gorma tillbaka. Du bara lyssnar lugnt utan invändningar, du förstår att jag måste få klaga ur mig ibland för att må bättre.

Jag glömmer aldrig den natten jag drömde att du inte längre fanns på jorden. När jag fick det där samtalet, hur du sa farväl för sista gången. Den där obeskrivliga känslan när allt bara rasar.
Jag kunde inte andas, du var borta.
Jag har fått allvarliga men av den drömmen, måste ofta smsa och frågat nåt som ursäkt för att få ett tecken på att du lever.

Att förklara hur mycket du betyder går inte, det finns inte tillräckligt starka ord för det. Jag tycker att jag är bäst, men du är fan bättre.

Jag kan fortfarande inte sluta tänka på den frågan.

Kan man förlåta om man inte kan glömma?

Om någon gjort något och man inte kan få det ur huvudet.

Man förlåter, men varje dag tänker man på det.

Man har förlåtit, men låter det påverka hur man ser på personen. Man kan inte att släppa det.

Är det verkligen att kunna förlåta?

Det är en sådan där natt igen, en sådan där sömnlös natt då man är övertrött men sängen lockar inte alls och tankar flödar.

Har suttit och läst igenom hela kategorin Puttes tankar och funderingar, och det slår mig hur mycket jag delar med mig av. Tankar och funderingar som jag bär på. Jag slås även av hur bra jag skrev då, att jag orkade. Nu för tiden slafsar jag ihop en tråkig text om dagen och så är det bra med det.
Det känns som att bloggintresset har blivit åsidosatt då jag har så mycket annat att göra. Jag är för rastlös för att kunna skriva ihop ett långt, meningfullt inlägg nu för tiden.

Jag har alltid skrivit texter av olika slag. Jag har aldrig haft problem med att pränta ner något, det har alltid kommit till mig direkt. Beröra med ord. Jag älskar den utmaning det innebär att sätta ord på känslor.
Men på senaste tid har inspirationen varit som bortblåst, jag har liksom tappat den och kan inte hitta den. Jag vet inte hur många gånger jag känt att jag bara måste få skriva om mina känslor, men när jag väl suttit med pennan i handen så förblir pappret tomt. Det är så frustrerande. Det skriker nästan inom mig av frustrationen över att inte få ur mig allt. För det har varit mycket på senaste tiden, med allt. Nästan för mycket.

Mitt humör den senaste tiden har verkligen inte varit stabilt. Varje dag har jag lyckats gå igenom alla känslor som finns känns det som, allt från sorg till glädje. Ibland inom loppet av endast några minuter. Det är så komplicerat när man har så många olika känslor samtidigt. Jag är allt samtidigt. Jag är förvirrad.
Jag hatar att vara tonåring ibland.

Jag funderar på om det kan vara en anledning till min plötsliga brist på inspiration, att det är för mycket samtidigt, att jag inte vet var jag ska börja.

Jag vet inte vad denna texten egentligen har för mening. Kanske är den ett sätt att försöka få en början på allt igen, ett sätt att få tillbaka lite av min inspiration. Att reda ut mitt huvud på känslor.
Eller kanske inte.

Sedan klockan 01:30 ungefär har jag suttit och skrivit oavbrutet. Tiden går verkligen fort och det är svårt att formulera sig. Varför måste allt som är värt att skriva ner komma till en på natten?
Jag skrev om väldigt personliga saker på ett mycket översiktigt sätt. Nämligen min tid i grundskolan och vad jag gått igenom. Det är en text som förmodligen aldrig kommer att publiceras men det kändes viktigt att få ur mig det. En sådan text som bara de allra närmsta får läsa någon gång kanske men inte hela världen.

Det var en liten befrielse att få ur sig lite genom text, så svårt att sammanfatta det. Någon dag ska jag sätta mig och bara skriva ordentligt, mer än de fjuttiga två och en halv sida jag skrev ihop på word efter mycket suddande och omskrivande. Mitt liv är värt mer än så.
Den där texten fick mig i alla fall att inse hur mycket jag förändrats och varför jag tycker som jag gör. Vad jag verkligen tycker är värt och inte.
Och den fick mig att inse hur mycket mina vättlevänner betyder för mig och har hjälpt mig.
Jag säger det inte så ofta, men jag älskar er mina fina vänner. Allihop. ♥

Jag hade bestämt mig för en bloggpaus nu från fredag till söndag. Men det känns som att jag inte kan hålla det, som att det är en slags tvångstanke. Känns väldigt patetiskt egentligen, hur beroende man kan vara av något.

Enda sedan jag startade denna blogg, som är min första riktigt seriösa blogg, har jag försökt att uppdatera varje dag. För att visa mig själv att jag kan göra saker utan att bara försumma det tillslut. Jag måste säga att jag lyckats, nu finns nästan varenda dag dokumenterad, från den 16 februari detta år (ja, jag kommer till och med ihåg dagen jag skapade min blogg, bara det borde väl ändå säga en hel del?) tills idag.
Ja, jag sa nästan, för vissa dagar finns inte med då jag inte haft tid/det har varit en för personlig dag.
Jag har lyckats nästan för bra tydligen, jag har liksom fått en bloggskada. Varje gång något händer tänker jag bara på bloggmaterial, varje gång jag ska ta en bild.

Jag är väldigt detaljerad när jag skriver. Jag skriver om mina dagar, vad som hänt och gör mitt liv ganska offentligt på så sätt. Den senaste tiden har fått mig att inse att det kanske inte alltid är det bästa att göra. Jag har insett att jag inte borde skriva så detaljerat om allt och därmed börjat dra ner på mina texter. Delvis för att det kanske inte är så jätteintressant för alla att veta när jag t.ex. drack vatten eller gick på toaletten, vad jag ser när jag tittar åt vänster osv. Men även för att jag faktiskt inte har någon aning om vilka mina läsare är, med tanke på att ni är ett antal fler än vad jag vet. Ni läser ju fortfarande fast denna bloggen är till för mig själv mest, för att jag ska komma ihåg mina dagar. Som en publik dagbok ungefär, som sporrar mig att inte ge upp (som det blivit med mina andra dagböcker) genom att jag har läsare som vill läsa om vad jag har för mig på dagarna.
Men sedan är det så att det som en gång skrivs på Internet försvinner aldrig.

Därför är det bra om man har kontroll över vad man skriver, att man kan skilja på privatlivet och vad som skrivs. Jag har börjat inse det nu. När jag läser igenom mina gamla inlägg så blir det väldigt detaljerat och mer än nödvändigt kommer med i texterna. Jag väljer att inte ta bort det då det är en del av mitt förflutna och man kan inte ändra på sitt förflutna. Framtiden kan jag däremot styra lite mer över och då ska jag tänka mig för mer.
Mina texter har blivit kortare på senaste tiden när jag skriver om mina dagar och mer lättläsliga (har jag fått höra i alla fall) eftersom att jag inte går in på allt i minsta liten detalj.

Jag har även försökt vara noga med att de personer jag skriver om ska godkänna innan bilder på dem läggs upp eller innan jag ens skriver ut deras namn. Det är deras privatliv och det accepterar jag. Bloggen ska ju trots allt handla om mig och inte dem. Det har alltid varit en viktig faktor för mig, även om det inte var något jag tänkte så jättemycket på i början.

Man lär sig av sina misstag heter det ju, och det har jag gjort. Jag har lärt mig att en publik blogg inte är samma sak som en privat dagbok, känslor av alla slag ska kanske inte alltid delas med hela världen. Man ska vara försiktig med det man skriver och framförallt vem man skriver om.

Vad jag ville få ut av denna text har jag egentligen inte den blekaste aning om. Det är en text som jag låter flöda av sig själv i ren desperation för att inte behöva göra sig i ordning för att sova. Från början var det meningen att jag skulle säga att jag inte klarade av att ta en bloggpaus just nu, att jag blivit så fast i bloggandet. Det är svårt att få det ur huvudet. Sedan kom jag in på massor av annat.
Eller nej, det var egentligen inte alls min första mening, för det var att bara kolla vad som hänt inne på bloggen. Med lite fin musik i öronen och så mycket tankar som inte kan delas på bloggen blev det outhärdligt att inte få skriva någonting och då resulterade det i detta inlägg istället.

Fina låten som gått på repeat i min musikspelare medan jag låtit texten flöda..

Beauty from pain - Superchick

 

När man inte kan sova på nätterna så kommer alla möjliga tankar upp, sådant som man aldrig har tid/orkar med/ inte vill kännas vid.

Den senaste tiden har varit väldigt turbulent, det har hänt mycket i mitt liv detta året. Mycket bra saker såklart, men vissa lite mindre bra. Sådana saker vill man inte sitta och grubbla på, men nätter som den här dyker de upp och vägrar försvinna. Någon gång måste man ta itu med det också liksom.

Jag minns förra året, på jullovet just innan nyår. Jag och Pau var helt inne på att 2009 skulle bli vårat år. Varför skulle det inte bli det liksom, vi som är så bäst? Haha.

Detta året har verkligen varit händelserikt. Jag hade den bästa sommaren i somras hittills i mitt liv. Jag har fått testa på hur det är att bo ensam i en månad. Jag har fått många nya, underbara vänner som jag tänker hålla hårt i och ta hand om. Jag har kommit ännu närmare många av mina äldre vänskapsrelationer också.
Jag har även haft riktiga "downs" under året. Inte allt kan gå som man vill, vilket jag fått känna på ett antal gånger. Man kan väl säga att kärleken är otroligt komplicerad, inget är förutsägbart.

Jag har upplevt mycket nya saker som jag aldrig kommer att glömma och fått otroligt mycket erfarenheter. Jag ångrar ingenting (även om det ibland känns som det).

År 2009 är inte slut än och jag förväntar mig fler nya upplevelser innan det är dags för ett nytt år.

.. Kom på en bra idé. Spola förbi hela jävla november, finns inget bra med det ändå. I december kämpar man och lever för jullovet.

Vissa dagar orkar man inte.
Så har jag känt i flera dagar nu. Jag orkar inte. Jag har en tryckande huvudvärk i bakhuvudet som bara blir starkare för var dag, all denna stress, alla förväntningar man har på sig, allt. Det är så otroligt påfrestande att vara alla till lags hela tiden, allt blir bara fel. Det känns som att jag är tvungen, då pressar jag mig själv. Jag är trött på det, jag vill inte mer nu.
Fan, hur mycket ni än vill så kan jag inte vara Superwoman, jag är bara människa. Sluta pressa mig till saker jag inte hinner/orkar med. Låt mig få lite tid för mig själv också, låt mig få vara självisk någon gång.

Nej, det har inte varit någon bra dag idag. Och ja, jag drog hem efter bamba och sov bort några timmar för att komma ifrån allt. Mitt huvud sprängs snart, mitt bakhuvud bultar som att någon slått mig med ett basebollträ flera gånger. Egentligen är det ganska patetiskt att jag automatiskt ska förklara precis varför jag gör det jag gör, som att jag måste försvara mig, ingen annan har ju något med det att göra. Jag kanske är patetisk då.

YO FADDAMACKA

På min skola så hade det fortfarande inte fixat sig med skåp idag heller. Flera stycken har inget skåp och vi måste lägga våra saker i kallköklärarens "hytt" när vi ska ha kökslektion.

Jag är så fruktansvärt arg, vi som ändå gått på skolan ett helt år innan, så kommer Burgårdens elever in och bara tar allt. Okej, det var orättvist sagt men skolan får fan tänka lite någon gång. Om de inte har skåp så det räcker får de lösa det och inte straffa oss för det, men självklart inte.
Tack, tack så jävla mycket. Man känner sig så välkommen tillbaka liksom. Alltså, jag förstår att det blir trångt och att det blir lite jobbiga scheman när det är så många klassen men lite salar, det kan jag tolerera, men att det inte finns tillräckligt med skåp är fan inte acceptabelt!

Ska vi som varit på praktik och inte hunnit fixa skåp innan bli straffade för det? Är det vårat fel att vi inte kunnat vara på flera ställen samtidigt? Vad är det för jävla sätt egentligen?

Om de från början hade tänkt lite med sitt huvud (jag antar att de har något mellan öronen i alla fall, även om det inte används så ofta) och insett att det inte skulle finnas tillräckligt med skåp så kanske de kunde löst det. Till och med jag (som blir imponerad av mig själv när jag har tänkt) fattar att det inte är en hållbar situation, hade jag varit rektor hade jag kollat detta med skåp redan innan.

Det finns faktiskt lösningar. Köp in fler skåp, till exempel! I fall ekonomin inte tillåter det, varför inför de inte skåpsdelning? Det fungerar utmärkt faktiskt, jag och Soffan delade skåp förra året då jag ville vara i hennes omklädningsrum där de flesta kompisar fanns och det var inga problem alls!

Så kära Ester Mosessons Gymnasium, snälla fixa detta med skåpen. Vi får byta om på toaletten om vi inte har turen att ha några kompisar i närheten som har omklädningsrum. Ni, om några, borde veta om hur ohygieniskt det faktiskt är. Vill ni ha ett snuskigt kök p.g.a. elever med har kläder som legat på golvet på en offentlig toalett?

Jag har märkt en sak på senaste tiden.. Lightprodukter, för tillfället menar jag i form av coca cola light/zero, fejkcola till soda streamern, har en tendens att gå rätt igenom kroppen på mig.

Till exempel, jag dricker ett glas med fejkcola. Fem/tio minuter senare måste jag springa på toaletten för att uträtta Nummer Ett (alltså kissa).
Inte bara en gång, utan tre. Minst.

Lägger de laxerande medel fast åt andra hållet i lightprodukterna (sötningsmedlet)? Alltså så att man måste kissa direkt?

Jag har insett att lightprodukter inte är bra. Inte alls.

Visste ni förresten att aspartam (ett ämne som används som sötningsmedel) även används till att döda råttor?
Det berättade Mysbjörns mamma för mig när jag var där en gång. Sedan dess har jag börjat inbilla mig att det smakar typ syra när jag dricker något sådant.

Jag har gått och tänkt på en sak ett tag sedan Angelica sa det till mig.

Kan man egentligen förlåta om man inte kan glömma?

Häromveckan fick jag reda på att jag inte klarade en kurs, en liten jävla skitkurs som alla andra fick minst VG i typ.
Anledningen är bl.a. att jag inte varit där tillräckligt mycket, enligt läraren. Jag har inte varit där för att jag försovit mig så mycket, för att jag inte kunnat sova för att jag legat och känt mig så stressad för att jag inte vill faila i skolan.

Jag fick ingen varning eller något alls. Det känns så jävla fail. Jag är ganska medveten om att läraren inte tyckte särskilt mycket om mig, jag gjorde det mesta man skulle och hade bättre resultat än en annan (och som dessutom hade mer frånvaro än mig), som sedan fick VG i slutresultat (för att läraren gillade honom). Det suger riktigt mycket.

För det enda jag någonsin varit riktigt bra på är skolämnen. Jag har aldrig fått ett enda IG i hela mitt liv. Det existerade liksom inte i min värld.

Jag kämpar som bara den med skolan, jag klarar inte av tanken att misslyckas. Jag har stor press från släkten, både farmor, farfar, mormor och låtsasmorfar är på mig om vad jag har för betyg hela tiden och predikar om hur viktigt det är att ha bra betyg.

Jag har världens mest underbara mamma. Hon är superkvinnan i mina ögon, min stora förebild. Hon kan allt och jag vill bli som henne. Hon säger att hon blir stolt över mig när det går bra i skolan, att jag ska kämpa på, och då gör jag det. När jag fick veta att jag misslyckats ville jag bara lägga mig ner och dö. Jag blev så himla ledsen, för min tanke var att mamma skulle bli besviken. Jag klarar inte av att göra andra besvikna, speciellt inte min älskade mamma. Hon är det bästa som finns, hon ställer alltid upp för mig och det vill jag återgällda med att vara den duktiga dottern hon vill ha. När jag pratade med henne idag om detta (jag kunde inte ens ta upp det förrän jag fått mina betyg skriftligt!) så var jag väldigt ledsen och besviken över mitt failande, men hon försäkrade mig om att hon inte var besviken, hon var jättestolt över mig ändå, för alla mina andra betyg var kanon. Det var en sådan enorm lättnad, och hon blev bara arg för att det var ett orättvist betyg.

Men det som gör mig allra mest besviken och ledsen är tanken på hur min pappa kommer reagera. Jag kämpar som en jävla gnu för att han ska vara stolt över mig någon gång. Jag har aldrig fått beröm, han har aldrig sagt att han är stolt över mig. Det är främsta anledningen egentligen till att jag kämpar på tills jag stupar, jag vill ju bara att min egen pappa ska vara stolt över mig! Det spelar ingen roll hur många gånger min mamma säger att han aldrig kommer att visa det, jag kommer aldrig att sluta försöka.

Allt detta gör att jag sätter sådan stor press på mig själv. Alldeles för stor press ibland.

..

Det känns så ironiskt när jag tänker på det. Jag försökte så mycket att det gick åt fel håll.

Jag kan inte leva så här. Jag vill inte leva med all stress som förstör min sömn, min mage. Hela mitt liv. Det kommer aldrig att sluta förrän jag sätter ett stopp för det. Jag vet bara inte hur.

Idag när jag väntade på Tew var det massa folk i stan, jag HATAR när det är knökat, speciellt när jag inte har någon med mig.
Jag flydde in på Carlings, där det inte var så mycket folk.

Men så ska de spela den enda låt som jag verkligen inte klarar av. Av alla miljarder låtar i världen spelar de den låten.
Det är ingen dålig låt, det är en av världens vackraste låtar. Men minnena som jag annars aldrig tänker på längre bara flödar, jag minns när jag satt på bussen den dagen och lyssnade på den. Den känslan jag hade då.
Jag vill bara springa ut ur affären, men jag tvingar mig själv att lyssna, jag måste lära mig. Två killar därinne kollar lite konstigt på mig, jag går i cirklar i affären och försöker att upprätthålla masken, jag vill inte bryta ihop.
När låten var slut snubblar jag uppför trappan och ut för att ta luft.
Tänk att en låt kan påverka en så.

Jag kan lyssna på vad som helst från den tiden, det påverkar mig inte. Av någon anledning var det just den låten jag inte klarar, fast det inte är något så speciellt med den. Jag fick en chock över hur allt bara hoppade på mig igen, jag har inte tänkt på det på snart ett år nu. Jag trodde inte jag kom ihåg känslan längre. Känslan av allt.

Detta medförde att jag blev på ännu sämre humör. Jag var redan sur, men nu hade den där hemska känslan från tiden efter dessa minnen satt sig fast inom mig, och jag ville bara sova och inte vakna mer.
Jag blir så trött när jag får den känslan, och på bussen hem så satt jag och slumrade för att försöka fly undan allt jobbigt.

Varför finns det inte en delete-knapp någonstans, som man kan trycka på och deletea alla tankar och minnen man inte vill ha kvar.

Visst, man måste ha vissa minnen kvar, men varför måste de fortfarande göra ont? Varför räcker det inte med minnena?

Jag vet inte vad man ska tro..

Soffan pratade om att hon drömt om att hon var gravid häromveckan.
Jag läser en bok om en tonårstjej som är gravid.
Syrrona skojar om att jag ska bli gravid när jag är 24 år (vi gjorde en "lek" när vi hoppade studsmatta och blev lite för oseriösa typ).
Samma natt drömmer jag att jag är gravid i sista veckan.
När jag kommer hem läser jag på Spiderchick's blogg (länkar för att ni ska kunna läsa bloggen, den är grymt bra) att hon är gravid.
Idag läser jag på Tews blogg att hon drömde om att hon var gravid.

What's up med detta att vara gravid?
Försöker någon säga mig nåt?
Är det en graviditetsepidemi på g?

Imorgon börjar jag klockan 12:30 och det är Esters Mässa så kommer sluta efter typ en halvtimme eller nåt. Sovmorgon OCH sluta tidigt, det gillar vi.

Jag vill gå på matmässan som är i Svenska Mässan imorgon, men jag orkar inte anstränga mig att fråga någon ifall hon/han vill hänga med, så det blir nog inte av.

Jag vill till sommarstugan över långhelgen, därborta existerar inte stress, tjat, skolan, ja, inte verkligheten. Där har jag ingen täckning på mobilen, vilket får det att kännas som att jag lever ett mycket lättare liv utan massa plikter.
Men ändå vill jag inte åka. Alla planerar ju massa kul saker och vill att jag ska vara med, och jag vill ju vara med på dem. Jag vill liksom både äta kakan och ha den kvar. Varför kan man inte bli två personer liksom?

Det känns som att om jag stannar hemma blir familjen (speciellt syrrorna och mamma) besvikna. Mina systrar för att studsmattan ska sättas upp och de vill nog ha mig med då för det är mycket roligare att hoppa alla tre, vi har en askul "hopplek" som man måste vara minst tre på. Sen mamma för att jag är hennes sällskap när hon vill ut i kogen elelr gå promenader, eller helt enkelt bara vill ha sällskap. Jag känner mig så taskig när jag inte hänger med dit ut, även om jag egentligen inte borde göra det.

Men om jag åker med blir flera av kompisarna besvikna. Jag har varit borta så mycket nu och de vill oxå få vara med mig någon gång. Jag har kompisar som jag inte varit med på länge, vissa inte på flera månader, bara tomma löften om att vi ska vara med varandra snart, men det blir aldrig av. Det känns som att jag borde ge dem lite tid oxå. Och jag saknar dem.

Jag kan inte bestämma mig och önskar att någon annan bara kunde bestämma åt mig, säga åt mig vad som är rätt.

Okej nu blev det en massa klagande om en "onödig" sak tycker de flesta säkert, men det är jobbigt att slitas mellan sina underbara kompisar och känslan av frihet.
Jag hatar detta jävla stället så otroligt mycket men alla mina kompisar finns ju här och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag önskar jag bara kunde ta med mig alla dit bort.

Har ni tänkt på hur en person bara med några ord kan ge en dåligt samvete för något som man inte ens kan påverka?
Det spelar ingen roll att man inte ens varit där. Sättet personen beklagar sig för en gör så att man får så dåligt samvete och att det känns som att det är ens eget fel att personen är missnöjd med något. Man känner sig så misslyckad och mår otroligt dåligt

Ni är helt galet underbara. Ni finns alltid där, och vi delar alltid många skratt. Jag är världens lyckligaste som har er, tack för att ni står ut med mig.
Ni betyder allt.
Jag älskar er. <3

Kom nyss på en sak när jag läste Egoinas blogg.

Häromdan när jag satt på 16-bussen påväg till skolan så var det lite lagom trångt som vanligt. En man ställer sig brevid mig och av alla lukter man kan stinka så kommer det en stark "doft" av kattmat. Ni vet, sån där geléaktig mat som luktar i hela huset när man öppnat burken.

Hade han gnidigt in sig i kattmat innan han åkte till jobbet eller?