Det största mysteriet för mig är jag själv.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv. Som nu tillexempel.
För en stund sen var jag helt okej glad ändå, men så bara helt plötsligt så blev jag arg. Jävlar i helvete vad arg jag blev. Jag har ingen aning om varför. Men så orkade jag inte vara arg mer utan försökte få bort det.
Resultatet: Jag blev ledsen.

Nog dags att sova snart, visseligen är klockan bara lite över tjugotvå och jag är ledig imorgon, men jag är trött och då kommer mina humörsvängningar och hälsar på.

Dra åt helvete med er, godnatt.

Du har fått en inblick i hur planeten Tellus, även känd som Jorden, ser ut i ett tidigare blogginlägg.

Nu ska jag presentera planeten Ruuden för dig. Det är ett ställe du just nu befinner dig på, mitt ställe. En värld mycket lik din på ytan, men det är så mycket grymmare (på ett bra sätt då).

Det är ett ställe där det inte finns några orättvisor. Det kanske låter omöjligt, men Ruuden är inte som Jorden, luften där vibrerar omärkbart av rättvisa. Vad som än händer, vad man än gör så skipas rättvisa tillslut, för alla.

Varje person har något som bara de är bäst på.

När man gör något brottsligt (för det förekommer tyvärr även där ibland) så blir man straffad på rätt sätt, du blir t. ex. inte frisläppt efter några månader bara om du tagit en annan persons liv.

Alla har en chans att komma hit på besök (vilket du gör genom att läsa min blogg), men inte alla har möjligheten att få leva här. Varför inte, undrar du, är inte det orättvist?

Nej, det är inte orättvist. Vad jag menar med att alla inte har möjligheten att leva här är att alla inte klarar av att leva efter rättvisans lag. De vill fuska, de tycker att de är mycket mer värda att få saker än andra.

Du tycker säkert att Ruuden verkar som en knäpp plats, men det handlar om att inte vara så jävla självisk hela tiden och vara rättvis. Och rättvisa betyder inte alltid samma sak för alla, därför kan ingen annan än en själv bestämma om det verkligen är rättvist. Du måste känna efter vad du verkligen tycker, och sedan handla utefter det.
Det är vad Ruuden handlar om.

Vad är rättvisa för dig?
Är det något du är beredd att leva efter?

Är svaret ja? Du är välkommen.

Låt mig få presentera planeten Tellus, även känd som Jorden.
Det finns platser som ser vackra ut, men skenet bedrar.
Det är en värld full av orättvisor.
Stora som små.

♦ Människor i fattigare länder får svälta.
Vi slänger flera ton mat i Sverige varje dag.

♦ Våldtäktsmän våldtar oskyldiga människor.
Bara för att de är så jävla desperata efter ett knull så ska helt oskyldiga människor får men för livet.

♦ Folk utan vett i huvudet misshandlar andra.
Det kan vara allt från misshandel mellan gäng, kompisar, helt okända människor på stan. Det kan även ske i hemmet, fyfan vad kul det måste kännas för de som blir misshandlade i sitt eget hem, de får inte ens lov att känna sig trygga där.

♦ Mördare får lindriga straff trots att de tagit en annan persons liv.
"Eftersom A har skött sig så jävla bra i fängelset kan vi släppa honom. Det faktum att han helt kallblodigt tagit en annans persons liv spelar ingen roll, det var väl inte så farligt."  Eller vad är det ni idiothuvuden tänker när ni släpper en mördare lös efter bara några ynka år i fängelset?
 
♦ Man får inte se ut eller tycka som man vill utan att bli nertryckt.
"Jävla EMO! GÅ HEM OCH SKÄR DIG!" Exempel på saker man får höra när man är ute, bara för att man är klädd i svart. Det är inte bara de s.k. "emosarna" (jag är fullkomligt medveten om att det inte heter emos, lägg märke till mina citattecken) som får massa drypande kommentarer för sitt utseende. Så fort man inte ser ut precis som alla andra börjar de elaka kommentarerna hagla som skott efter en. Samma sak när man tycker lite annorlundare än någon annan, då jävlar ska man bli nertryckt!

♦ Folk påstår att man lyssnar på skitmusik när deras egna musiksmak totalsuger.
Sköt ditt eget liv och låt andra leva sitt. Idiotjävel.

♦ Lärare som favoriserar elever.
När man tar upp det så säger lärarna alltid att de självklart inte har några favoritelever. Nej nej, absolut inte. Vi märker ju inte alls av hur du favoriserar henne, och tycker att allt hon gör är så fucking perfekt, fast det är precis som alla andras och inte ett dugg utmärkande.

♦ Folk tränger sig före i köer.
Man står i en låång kassakö, äntligen rör det sig framåt. Så kommer en tant och tränger sig före. Irritationen blossar genast upp, vem fan tror hon att hon är?! Man tvingar sig till att lugnt förklara att man faktiskt står i kö, och att den börjar därborta *så pekar man längre bak mot kön som konstigt nog blivit ännu längre*
Tanten säger att hon minsann inte tänker stå i den långa kön, hon är trött.
VAD FAN TROR DU INTE JAG ÄR? tänker man då. Jag är precis lika jävla trött, jag har haft en lång dag och vill bara hem.
Hörredu tanten, att du råkar vara gammal och skranglig ger inte dig någon som helst rätt att bli särbehandlad. Om det inte passar att stå i kön som alla andra kan du bara gå därifrån och handla vid en tidpunkt då alla är i skolan och på jobbet, då slipper du köerna. Kärring.

♦ Andra ska vara så jävla mycket bättre på just det man tyckte att man själv var duktig på.
Man är helt stolt och tror verkligen att man hittat något man är riktigt bra på, så kommer någon annan och ska krossa det genom att vara så jävla mycket bättre på det. Varför får jag aldrig vara bäst på något?

♦ Datorn vägrar fungera.
Man har hållt på med något aslänge, verkligen ansträngt sig och är värsta nöjd. Så ska man spara. Och det fungerar inte. Nån jävla bugg eller liknande stänger ner hela internet och där sitter man och bara känner hur ilskan växer och växer. Jävla h@##δξ!!

♦ Man vill lyssna på deppmusik för att man mår piss och bara vill deppa ner sig totalt ett tag så fuckar sig hela mobilfanskapet.
Släng fanskapet i väggen, då får du ut lite av dina aggressioner iallafall.

♦ Folk som har en dålig dag och låter allt gå ut över helt random folk de ser på stan.
Någon har en jävlig dag, och man råkar bara befinna sig i närheten och plötsligt har man fått höra massa hemska saker och/eller fått en knuff i sidan. Visst, alla har dåliga dagar, men varför i helvete måste oskyldiga människor straffas?

♦ Man gör allt för en annan person men får inte ett jävla skit tillbaka.
Man är den ultimata ängeln, man finns alltid där, tröstar och hjälper till. Men när man själv sitter där och behöver stöd finns personen inte där. Tack så jävla mycket.

Etc etc etc ...


Ja, planeten Tellus är en värld full av orättvisor.
Men otroligt nog är det ändå fullt av hopp.
Hopp om att världen ska bli bättre.
Jag undrar bara hur lång tid det kommer att ta innan de inser hur meningslöst det är att hoppas på något som aldrig kommer kunna existera i denna värld.

Nu har jag tänkt igen.
Jag tror att min hjärna kommer att bli överhettad av allt tänkande, jag har tänkt mycket på senaste tiden. Den har nog aldrig jobbat så intensivt förut, för jag har aldrig haft så mycket att tänka på, så många stora saker.

Har ni tänk på att när det är något man verkligen inte vill tänka på så kan man inte få det ur huvudet?
Ju mer man vill att det ska försvinna, ju hårdare biter det fast.
Man måste få bearbeta vissa i huvudet, få ett avslut innan man kan gå vidare. Men om man inte kan det då? Om det verkar omöjligt? Vad gör man då?

Varför måste allt vara så komplicerat?
Jag har så många olika känslor inom mig som jag inte får utlopp för. Jag visste inte att man kunde känna så många olika saker samtidigt. Hur får det plats? När det blir för många känslor på en gång, vad händer då?

Jag kan vakna på natten av att jag slutat andas och det skrämmer mig.
En av anledningarna är att alla de känslor som jag aldrig får ut går inte att hålla inne i drömmarna. De slänger sig på mig, allihopa på en gång. Det blir för mycket, så känns det som att jag inte klarar av att andas mer och bara slutar. Så vaknar jag och märker att jag inte kan andas, sedan tar det ett tag innan jag kommer på hur man gör igen.
Detta skrämmer mig, för tänk om jag någon gång är så borta när jag vaknar att jag inte kommer att hinna komma på hur man andas förrän det är försent? Är det möjligt?

Jag måste ta mig tid att reda ut alla tankar och rensa skallen.
Frågan är bara när jag ska hinna med det, det är så mycket på gång hela tiden. Det har blivit ganska mycket saker att göra i skolan och jag vill så gärna få umgås med mina underbara vänner, för med dem är jag glad. Ge mig lite extra tid tack.

Jag googlade IAMPUTTE, så fick jag fram bloglovin, och det visade sig att jag har 3 prenumenanter på min blogg xD Jag visste inte ens att man kunde ha det, jag känner mig otroligt efter. Jag fattar inte ens hur jag ska göra för att kunna prenumenera på de bloggar som jag följer slaviskt xD

Ni männsikor som inte kan vara er själva.
Jag förstår inte varför ni inte kan det? Är ni verkligen så hemska att ni måste fejka?

Jag var sådan förut, så på ett sätt förstår jag väl. Om självförtroendet blivit så totalkrossat av andra falska människor som inte heller kan vara sig själva och inte kan stå för vad de tycker och känner. Ni blir inte accepterade för den ni verkligen är. Då förstår jag er, även om jag fortfarande inte tycker att det är rätt och även om jag inte kan acceptera det.

Men om det är för att bara verka bättre, bara för att, liksom. Jag vet flera personer som gör så, bara för att de tror de blir populära.
Vissa av dem gör det för att jävlas.
Andra för att de inte kan stå för den de är.
Det finns de som ljuger om precis allt i sitt liv.

Jag har en fråga till er, hur kan man lita på er om ni inte ens kan vara ärliga om vem ni är?
Man litar ju på en människa som inte finns.

Det är lustigt hur ens syn på något kan förändras på bara en sekund.
Hur något man varit så säker på plötsligt inte alls känns lika säkert längre.
Hur man blir helt osäker på hela situationen.
Allt är inte alltid så säkert som det verkar.

Och det är jobbigt att inse.
Jag hatar att ha fel.
När det inte blir som jag vill.

Och jag hatar känslan av osäkerhet.
Att inte veta säkert.
Det gör mig illa till mods.
Det rubbar hela mig, ger mig ångest.

En mycket klok människa sa en gång till mig att man inte ska ha några förväntningar.
Man ska inte ta något förgivet.
Det blir ändå aldrig som man önskar.
Men ändå kan jag inte låta bli.

Jag gillar att plåga mig själv.
Inte medvetet.
Men jag ska upprepa varenda misstag,
göra nya hela tiden.
Och ingen stoppar mig.

Jovisst, jag lär av mina misstag.
När jag upprepat dem för många gånger.
För jag är en sådan person.
Som måste göra fel flera gånger innan jag förstår.

Att inse detta är också jobbigt.
Att vara så otroligt trög är inte roligt.
Jag vill ju bara att allt ska bli bra.
Jag försöker så mycket att det bara blir fel.

Man kan inte lita fullt ut på andra.
Inte heller på sig själv.
Man måste lära sig att inte ta något förgivet.
Man ska aldrig vara för säker på något som kan förändras.

Vissa saker måste man lära sig själv.
Vissa saker lär man sig bäst den hårda vägen.

Hej på er!

Idag är det en sådan där seg dag. Det är asfint väder ute men jag pallar inte att gå ut. Jag borde det, men jag bara orkar inte.
Lite senare ska jag åka med pappa till farmor och farfar för att hömta systrarna, och vi äter förmodligen middag där också. Jag hoppas det, farmors mat är det bästa som finns.

Jag brukar ofta fundera på en sak. Människor är för godtrogna egentligen. De kan vara hur falska som helst, men ändå litar de blint på andra. Hur kan de det? Visst är människor olika, men vi är faktiskt inte så olika.

Jag säger att jag litar på dig, och du bara litar på det direkt. Jag säger att jag älskar dig, och det litar du också på. Men tänk om jag bara säger så då? Tänk om jag är en av de äckligt falska människor som bara ljuger?
Nu säger jag absolut inte att jag är det, jag själv ser mig som en person som aldrig skulle kunna göra så, hur du ser mig är ditt problem. Jag vet precis hur det är, jag har varit den som blivit sårad. Många gånger.
Det har fått mig att tänka till en extra gång, det har fått mig att bli extra försiktig. Det tar ofta väldigt långt tid innan jag ens vågar visa vad jag verkligen känner.
För jag är rädd.
Jag kan t.o.m. bli osäker på de vänner som jag vet att de aldrig skulle svika. För egentligen, hur kan jag veta det? Jag kan lita på dem, men hur mycket?

Visst, det kanske verkar överdrivet, men människor är faktiskt alldeles för godtrogna. Om alla skulle tänka efter en extra gång och lära känna personerna ordentligt innan de börjar lita på dem, så skulle man inte behöva stå där och känna smärta lika ofta. Känna sig sårad och ledsen.

Detta betyder inte att jag tycker att det är ens eget fel att man blir sårad, för det är det oftast inte. Det är den som sårar som har gjort fel.  Jag förstår inte varför man ska ljuga för andra? Varför är det så jävla svårt att vara ärlig?

Är det för att du inte vill berätta vissa saker, det är för personligt? Istället för att ljuga så behöver du inte svara, du behöver inte alltid ha ett svar. Det räcker att säga att du inte vill prata om det, en riktig vän förstår.
Varför säger du att du älskar en person när du inte gör det? Är det för att du inte vill såra personens känslor? Du kommer bara att såra ännu mer om du ljuger. För du lurar henne/honom.

Visst, alla kommer bli sårade någon gång, och ibland kan man inte hjälpa att det blir så. Ibland är man tvungen att såra. Men då gör man det för att vara ärlig, istället för att ljuga för att slippa såra.

Det är bättre att berätta sanningen som kan svida som helvete än att ljuga för att få någon att må bättre.
Det gör faktiskt ondare att få höra lögner än sanningen.