Det är en sådan där natt igen, en sådan där sömnlös natt då man är övertrött men sängen lockar inte alls och tankar flödar.

Har suttit och läst igenom hela kategorin Puttes tankar och funderingar, och det slår mig hur mycket jag delar med mig av. Tankar och funderingar som jag bär på. Jag slås även av hur bra jag skrev då, att jag orkade. Nu för tiden slafsar jag ihop en tråkig text om dagen och så är det bra med det.
Det känns som att bloggintresset har blivit åsidosatt då jag har så mycket annat att göra. Jag är för rastlös för att kunna skriva ihop ett långt, meningfullt inlägg nu för tiden.

Jag har alltid skrivit texter av olika slag. Jag har aldrig haft problem med att pränta ner något, det har alltid kommit till mig direkt. Beröra med ord. Jag älskar den utmaning det innebär att sätta ord på känslor.
Men på senaste tid har inspirationen varit som bortblåst, jag har liksom tappat den och kan inte hitta den. Jag vet inte hur många gånger jag känt att jag bara måste få skriva om mina känslor, men när jag väl suttit med pennan i handen så förblir pappret tomt. Det är så frustrerande. Det skriker nästan inom mig av frustrationen över att inte få ur mig allt. För det har varit mycket på senaste tiden, med allt. Nästan för mycket.

Mitt humör den senaste tiden har verkligen inte varit stabilt. Varje dag har jag lyckats gå igenom alla känslor som finns känns det som, allt från sorg till glädje. Ibland inom loppet av endast några minuter. Det är så komplicerat när man har så många olika känslor samtidigt. Jag är allt samtidigt. Jag är förvirrad.
Jag hatar att vara tonåring ibland.

Jag funderar på om det kan vara en anledning till min plötsliga brist på inspiration, att det är för mycket samtidigt, att jag inte vet var jag ska börja.

Jag vet inte vad denna texten egentligen har för mening. Kanske är den ett sätt att försöka få en början på allt igen, ett sätt att få tillbaka lite av min inspiration. Att reda ut mitt huvud på känslor.
Eller kanske inte.