Jag hade bestämt mig för en bloggpaus nu från fredag till söndag. Men det känns som att jag inte kan hålla det, som att det är en slags tvångstanke. Känns väldigt patetiskt egentligen, hur beroende man kan vara av något.

Enda sedan jag startade denna blogg, som är min första riktigt seriösa blogg, har jag försökt att uppdatera varje dag. För att visa mig själv att jag kan göra saker utan att bara försumma det tillslut. Jag måste säga att jag lyckats, nu finns nästan varenda dag dokumenterad, från den 16 februari detta år (ja, jag kommer till och med ihåg dagen jag skapade min blogg, bara det borde väl ändå säga en hel del?) tills idag.
Ja, jag sa nästan, för vissa dagar finns inte med då jag inte haft tid/det har varit en för personlig dag.
Jag har lyckats nästan för bra tydligen, jag har liksom fått en bloggskada. Varje gång något händer tänker jag bara på bloggmaterial, varje gång jag ska ta en bild.

Jag är väldigt detaljerad när jag skriver. Jag skriver om mina dagar, vad som hänt och gör mitt liv ganska offentligt på så sätt. Den senaste tiden har fått mig att inse att det kanske inte alltid är det bästa att göra. Jag har insett att jag inte borde skriva så detaljerat om allt och därmed börjat dra ner på mina texter. Delvis för att det kanske inte är så jätteintressant för alla att veta när jag t.ex. drack vatten eller gick på toaletten, vad jag ser när jag tittar åt vänster osv. Men även för att jag faktiskt inte har någon aning om vilka mina läsare är, med tanke på att ni är ett antal fler än vad jag vet. Ni läser ju fortfarande fast denna bloggen är till för mig själv mest, för att jag ska komma ihåg mina dagar. Som en publik dagbok ungefär, som sporrar mig att inte ge upp (som det blivit med mina andra dagböcker) genom att jag har läsare som vill läsa om vad jag har för mig på dagarna.
Men sedan är det så att det som en gång skrivs på Internet försvinner aldrig.

Därför är det bra om man har kontroll över vad man skriver, att man kan skilja på privatlivet och vad som skrivs. Jag har börjat inse det nu. När jag läser igenom mina gamla inlägg så blir det väldigt detaljerat och mer än nödvändigt kommer med i texterna. Jag väljer att inte ta bort det då det är en del av mitt förflutna och man kan inte ändra på sitt förflutna. Framtiden kan jag däremot styra lite mer över och då ska jag tänka mig för mer.
Mina texter har blivit kortare på senaste tiden när jag skriver om mina dagar och mer lättläsliga (har jag fått höra i alla fall) eftersom att jag inte går in på allt i minsta liten detalj.

Jag har även försökt vara noga med att de personer jag skriver om ska godkänna innan bilder på dem läggs upp eller innan jag ens skriver ut deras namn. Det är deras privatliv och det accepterar jag. Bloggen ska ju trots allt handla om mig och inte dem. Det har alltid varit en viktig faktor för mig, även om det inte var något jag tänkte så jättemycket på i början.

Man lär sig av sina misstag heter det ju, och det har jag gjort. Jag har lärt mig att en publik blogg inte är samma sak som en privat dagbok, känslor av alla slag ska kanske inte alltid delas med hela världen. Man ska vara försiktig med det man skriver och framförallt vem man skriver om.

Vad jag ville få ut av denna text har jag egentligen inte den blekaste aning om. Det är en text som jag låter flöda av sig själv i ren desperation för att inte behöva göra sig i ordning för att sova. Från början var det meningen att jag skulle säga att jag inte klarade av att ta en bloggpaus just nu, att jag blivit så fast i bloggandet. Det är svårt att få det ur huvudet. Sedan kom jag in på massor av annat.
Eller nej, det var egentligen inte alls min första mening, för det var att bara kolla vad som hänt inne på bloggen. Med lite fin musik i öronen och så mycket tankar som inte kan delas på bloggen blev det outhärdligt att inte få skriva någonting och då resulterade det i detta inlägg istället.

Fina låten som gått på repeat i min musikspelare medan jag låtit texten flöda..

Beauty from pain - Superchick