Bestäm åt mig, för jag kan inte
Imorgon börjar jag klockan 12:30 och det är Esters Mässa så kommer sluta efter typ en halvtimme eller nåt. Sovmorgon OCH sluta tidigt, det gillar vi.
Jag vill gå på matmässan som är i Svenska Mässan imorgon, men jag orkar inte anstränga mig att fråga någon ifall hon/han vill hänga med, så det blir nog inte av.
Jag vill till sommarstugan över långhelgen, därborta existerar inte stress, tjat, skolan, ja, inte verkligheten. Där har jag ingen täckning på mobilen, vilket får det att kännas som att jag lever ett mycket lättare liv utan massa plikter.
Men ändå vill jag inte åka. Alla planerar ju massa kul saker och vill att jag ska vara med, och jag vill ju vara med på dem. Jag vill liksom både äta kakan och ha den kvar. Varför kan man inte bli två personer liksom?
Det känns som att om jag stannar hemma blir familjen (speciellt syrrorna och mamma) besvikna. Mina systrar för att studsmattan ska sättas upp och de vill nog ha mig med då för det är mycket roligare att hoppa alla tre, vi har en askul "hopplek" som man måste vara minst tre på. Sen mamma för att jag är hennes sällskap när hon vill ut i kogen elelr gå promenader, eller helt enkelt bara vill ha sällskap. Jag känner mig så taskig när jag inte hänger med dit ut, även om jag egentligen inte borde göra det.
Men om jag åker med blir flera av kompisarna besvikna. Jag har varit borta så mycket nu och de vill oxå få vara med mig någon gång. Jag har kompisar som jag inte varit med på länge, vissa inte på flera månader, bara tomma löften om att vi ska vara med varandra snart, men det blir aldrig av. Det känns som att jag borde ge dem lite tid oxå. Och jag saknar dem.
Jag kan inte bestämma mig och önskar att någon annan bara kunde bestämma åt mig, säga åt mig vad som är rätt.
Okej nu blev det en massa klagande om en "onödig" sak tycker de flesta säkert, men det är jobbigt att slitas mellan sina underbara kompisar och känslan av frihet.
Jag hatar detta jävla stället så otroligt mycket men alla mina kompisar finns ju här och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag önskar jag bara kunde ta med mig alla dit bort.
Jag vill gå på matmässan som är i Svenska Mässan imorgon, men jag orkar inte anstränga mig att fråga någon ifall hon/han vill hänga med, så det blir nog inte av.
Jag vill till sommarstugan över långhelgen, därborta existerar inte stress, tjat, skolan, ja, inte verkligheten. Där har jag ingen täckning på mobilen, vilket får det att kännas som att jag lever ett mycket lättare liv utan massa plikter.
Men ändå vill jag inte åka. Alla planerar ju massa kul saker och vill att jag ska vara med, och jag vill ju vara med på dem. Jag vill liksom både äta kakan och ha den kvar. Varför kan man inte bli två personer liksom?
Det känns som att om jag stannar hemma blir familjen (speciellt syrrorna och mamma) besvikna. Mina systrar för att studsmattan ska sättas upp och de vill nog ha mig med då för det är mycket roligare att hoppa alla tre, vi har en askul "hopplek" som man måste vara minst tre på. Sen mamma för att jag är hennes sällskap när hon vill ut i kogen elelr gå promenader, eller helt enkelt bara vill ha sällskap. Jag känner mig så taskig när jag inte hänger med dit ut, även om jag egentligen inte borde göra det.
Men om jag åker med blir flera av kompisarna besvikna. Jag har varit borta så mycket nu och de vill oxå få vara med mig någon gång. Jag har kompisar som jag inte varit med på länge, vissa inte på flera månader, bara tomma löften om att vi ska vara med varandra snart, men det blir aldrig av. Det känns som att jag borde ge dem lite tid oxå. Och jag saknar dem.
Jag kan inte bestämma mig och önskar att någon annan bara kunde bestämma åt mig, säga åt mig vad som är rätt.
Okej nu blev det en massa klagande om en "onödig" sak tycker de flesta säkert, men det är jobbigt att slitas mellan sina underbara kompisar och känslan av frihet.
Jag hatar detta jävla stället så otroligt mycket men alla mina kompisar finns ju här och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag önskar jag bara kunde ta med mig alla dit bort.
Kommentarer
Trackback
