Häromveckan fick jag reda på att jag inte klarade en kurs, en liten jävla skitkurs som alla andra fick minst VG i typ.
Anledningen är bl.a. att jag inte varit där tillräckligt mycket, enligt läraren. Jag har inte varit där för att jag försovit mig så mycket, för att jag inte kunnat sova för att jag legat och känt mig så stressad för att jag inte vill faila i skolan.

Jag fick ingen varning eller något alls. Det känns så jävla fail. Jag är ganska medveten om att läraren inte tyckte särskilt mycket om mig, jag gjorde det mesta man skulle och hade bättre resultat än en annan (och som dessutom hade mer frånvaro än mig), som sedan fick VG i slutresultat (för att läraren gillade honom). Det suger riktigt mycket.

För det enda jag någonsin varit riktigt bra på är skolämnen. Jag har aldrig fått ett enda IG i hela mitt liv. Det existerade liksom inte i min värld.

Jag kämpar som bara den med skolan, jag klarar inte av tanken att misslyckas. Jag har stor press från släkten, både farmor, farfar, mormor och låtsasmorfar är på mig om vad jag har för betyg hela tiden och predikar om hur viktigt det är att ha bra betyg.

Jag har världens mest underbara mamma. Hon är superkvinnan i mina ögon, min stora förebild. Hon kan allt och jag vill bli som henne. Hon säger att hon blir stolt över mig när det går bra i skolan, att jag ska kämpa på, och då gör jag det. När jag fick veta att jag misslyckats ville jag bara lägga mig ner och dö. Jag blev så himla ledsen, för min tanke var att mamma skulle bli besviken. Jag klarar inte av att göra andra besvikna, speciellt inte min älskade mamma. Hon är det bästa som finns, hon ställer alltid upp för mig och det vill jag återgällda med att vara den duktiga dottern hon vill ha. När jag pratade med henne idag om detta (jag kunde inte ens ta upp det förrän jag fått mina betyg skriftligt!) så var jag väldigt ledsen och besviken över mitt failande, men hon försäkrade mig om att hon inte var besviken, hon var jättestolt över mig ändå, för alla mina andra betyg var kanon. Det var en sådan enorm lättnad, och hon blev bara arg för att det var ett orättvist betyg.

Men det som gör mig allra mest besviken och ledsen är tanken på hur min pappa kommer reagera. Jag kämpar som en jävla gnu för att han ska vara stolt över mig någon gång. Jag har aldrig fått beröm, han har aldrig sagt att han är stolt över mig. Det är främsta anledningen egentligen till att jag kämpar på tills jag stupar, jag vill ju bara att min egen pappa ska vara stolt över mig! Det spelar ingen roll hur många gånger min mamma säger att han aldrig kommer att visa det, jag kommer aldrig att sluta försöka.

Allt detta gör att jag sätter sådan stor press på mig själv. Alldeles för stor press ibland.

..

Det känns så ironiskt när jag tänker på det. Jag försökte så mycket att det gick åt fel håll.

Jag kan inte leva så här. Jag vill inte leva med all stress som förstör min sömn, min mage. Hela mitt liv. Det kommer aldrig att sluta förrän jag sätter ett stopp för det. Jag vet bara inte hur.